Men. Och. Sen jag läste Kristian Lundbergs krönika har ändå tanken på Mitt Uppsala upptagit en stor del av min lilla hjärna. Jag är fostrad i en norrländsk arbetarklassfärgad kuststad där samtalsämnena och engagemanget kretsade kring hockeyn, Rönnskär, Boliden mineral, Skega, kommurn, EFS, skogsbruket, flyktingförläggningen i Jörn, kuken och A-lagarna på möjligheternas torg och musikfabriken med sitt trästock. Man måste gå under eller dra. Umeå och Luleå var residensstäderna med högskolor, bildande och lärande medan Skellefteå och Piteå var arbetarsmåbröderna däremellan. Länkarna mellan Norr- och Västerbotten. Och förresten länkarna, såklart.
Som nittonåring flyttade jag till Uppsala och de första tre åren cyklade jag samma sträcka varje dag mellan Kantors-/Djäknegatan och Döbelnsgatan, jag pluggade lite, såg Days of our lives med korridorarna och var därefter alkoholpåverkad och världsfrånvänd på någon trygg nation med andra alkoholpåverkade studenter, som också vaggats in i den varma trygghet och interna-klubbenstämning som nationerna erbjuder. På jularna åkte jag hem, regredierade, tog kraft och gick på hemvändarkväll på Etage där jag träffade alla gamla "du-är-min-bästa-kompis" och tittade på slagsmål, ragglade runt till E-type i ett tjockt cigarettrökmoln, simmade i spyorna på toaletterna och hatade allt vad Etage och Skellefteå stod för, blev utslängd, käftade ett tag innan jag ledsnade, gick på Max och hatade allt vad Uppsala stod för. Sen jobbade jag några år. Jag var i Spanien. Jag kom hem. Jag cyklade nu samma väg genom stadsskogen till jobbet varje dag. Vissa dagar växte vitsipporna under de naturvårdslagskyddade träden, vissa dagar var det kallt och snö, vissa dagar var det ljust och koltrastar som sjöng. Ibland var det natt. Idag sitter jag plötsligt här med två barn i en lägenhet centralt i mitt Uppsala och vet fan inte var någonstans i världen jag är.
Spoilervarning: Nu börjar jag snart prata nostalgi på riktigt, så surfa vidare om du är allergisk mot denna psykologiska åkomma och böjelse.
Jag kan känna att jag inte har någon historisk förankring i den stad jag lever i.
Jag har inga speciella gångtunnlar, lekparker, skogsdungar, bäckar, skolgårdar eller kiosker med barn- eller ungdomsspår från. Jag har aldrig tjuvrökt bakom någon gympasal på lunchrasten. Jag har aldrig ristat in mitt livs kärleks namn i en Uppsalaparkbänk. Jag känner ingenting när det stinker vår från Fyrisån, mer än olfaktoriskt faktiska värden. Det är inget som drabbar mig. Jag har aldrig dansat rumba i Engelska parken. Jag har inte bevakat eller utforskat stjärnvalvet från ett teleskop i Observatorieparken. Jag har aldrig dissekerat ett människolik i den anatomiska teatern. Jag är bara här på besök och mina barn kommer aldrig att få höra några berättelser om hur Stora Torget såg ut när jag var barn, eller om hur mamma brukade ta mig till Ofvandals på min examensdag.
Allt det där. Allt det där var inte här. Stigs konditori är sjuttio mil bort.
Hur det var när jag var liten? Eljest! Och inte i sak annorlunda, snarare att allt hände som i ett fjärran land. Kan man säga att vi är flyktingar pappa, immigranter? Ja, från oss själva! Är vi trygga nu? Nä, älskling, vi är mer sårbara än någonsin. Vi har ingen hud. Hur ska vi klara oss? Du klarar dig nog. Fråga inte mig förresten, jag har fullt upp med att klara mig själv.
När jag var barn växte jag upp i ett annat Sverige, där papporna jobbade på Rönnskär, Skeria, Skega, Komurn, Lantmanna, Skogen eller gick på A-kassa. Mina klasskamraters pappor var inte professorer, läkare, lärare, forskare, studerande, utbildade. Jag vet inte hur jag står mig som förälder här. Jag har inga förebilder, eller dåliga exempel att ta efter. Det blir som det blir.
Vi är nybyggarna. På uråldrig, redan bebodd mark.
Ska du inte flytta hem då? Vaddå hem? Efter allt vi har byggt upp? Här är här där man är. Där är där man inte är.
