Jag hade målat hela insidan av lekstugan i en beige färg med svag dragning åt aprikos. Säng, lampa, tidningar, korvmackor och en massa kassettband. På väggen stod med spritpenna nedklottrat alla punkhjältar; Ebba, Sex Pistols, Black Flag, the Exploited, Misfits, Heffaklump, Gymnastiken, the Cure (ja), Räserbajs, Dead Kennedys, Mental Härdsmälta, Asta Kask... Jag var 14. Alla punkdemos, som via kompisar och fanzines, kördes brusiga i den 3 kvm stora ettan. Jag var fri. När lamporna släcktes i mamma och pappas sovrum, drog jag på mig jeansen och lommade iväg till Arvids etta (läs: lekstuga) och vidare lyssning och tjuvrökning höll i sig till småtimmarna. Hem igen, lagom för att möta några tidiga morgonarbetare och några få timmars sömn.
En annan dag i paradiset.
Småbarnspappa. Släpar runt mellan rummen för att plocka resterna från frukosten, så att det överhuvudtaget är hygieniskt befogat att tillreda en lunch. Tänder på toan för att monstrena inte ska äta upp 3-åringen när han ska kissa. Skyndar mig till sovrummet för att ettåringen inte ska bryta nacken i sin ivriga klättring på berget Dubbelsängen. Sätter på en gammal Brian Eno-låt, nej vänta - fan vad det här låter som något från Monty Python! Och fan vad bra! Åh, Joe Jackson alltså, jag måste cuea ([kju:a]) Hüsker Dü's "Don't Want to Know If You are Lonely" på det här. Oj, jäklar nu har han knuffat henne igen. Fan, lunchen skulle jag har börjat med nu, nu kommer hon att somna mitt i... "Pappa spela okej-okej eller bojsåkrajs istället". Något rätt har jag gjort i alla fall, om de är favoritlåtarna. "Pappa kan vi inte se Ponyo nu?!" Nä, nu ska vi äta lunch... "Jag är inte hungrig.".
- The Divine Comedy - At The Indiedisco
En dumskön irländsk indiepoplåt från ifjol. Gamla gubbar i gamet. Den platsade inte på årsbästalistan, men med textrader som "Give us some Pixies and some Roses and some Valentines. Give us some Blur and some Cure and some Wannadies" eller "We've got a table in the corner that is always ours. Next to the poster of Morrissey with a bunch of flowers" blir i alla fall jag som en liten pandaflicka i sinnet. - Blur - High Cool
En höjdare från Leisure 1991. Min första brända CD. Tack Mange! Med fint utskrivet färgomslag och allt. Jo... Blurs debut vaknade upp under mitt och Jons stora 1990-talsprojekt. Kanske bättre än Parklife idag. - Cult Hero - Cult Hero
Efter Three Imaginary Boys 1979 testade alltså Fat Bob och Simon Gallup, som då lirade i the Magspies, sin musikaliska kompabilitet under namnet Cult Hero och spelade in den här låten, som kom ut som singel, men sedermera hamnade på Seventeen Seconds Deluxe Version. Skön, hård och skruvad. Samtidigt klättrade jag på berget Dubbelsängen i lägenheten på Moröhöjden, Skellefteå. - Orange Juice - Rip it Up
At the indiedisco, fast på rikt och back in the days. 1983, jag fyllde i springorna i min dagmammas altantrall med betong från bygget längre ner på gatan. Postpunxdisco med saxofonsolo. - The Jam - Town Called Malice
Från The Gift. En sång om Paul Wellers ungdomsår. Också med i soundtracket till Billy Elliot. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag börjat med balett. - Squeeze - Up the Junction
Bra låt. Låt den bli ett varnande New Wave-exempel. Man ska passa sig för spriten, så att inte frugan sticker med ungarna. - Elvis Costello - Watch Your Step
Ibland finns det bara en Elvis... - Joe Jackson - Is She Really Going Out With Him
Shit vilken snubbe det var alltså. Unge Joe, jag har ju aldrig lyssnat på dig förut, men om du läser det här: jag diggar dig! Joe slirade ju småningom också in på mer New Age/ambient/klassisk musik och hans platta Night Music ger lika underbar lyssning som hans första mer "punkiga" Look Sharp. Fast på olika sätt. Sen har han ju gjort skivor, som bara verkar innehålla crépe de crap. Men topparna är riktiga praliner. - The Chills - Pink Frost
Så lämnar vi salongsmusiken för lite hederlig postpunk igen. Vi lämnar också de brittiska öarna för Nya Zeeland. Urskönt. - The Charlatans - The Only One I Know
Den här LP'n fick jag av min syster, efter att hon i sin tur fått den, lyssnat på den en enda gång och lagt ifrån sig den i den ratade högen. Jag tror också att jag i samma veva fick Nusrat Fateh Ali Khans singel "Mustt Mustt", som jag spelade lika många gånger på 33 varv som på 45'. Jag vet inte var någon av dessa är idag och är mycket ledsen över det. Vilka hjältar. Allihop. - James - Lose Control
James Goldmother och Ned's Atomic Dustbin's God Fodder var två kassetter som också gick hårt i lekstugan. Då var James Government Walls och Sit Down favoriterna. Idag tycker jag väl att alla de gamla favoriterna från Goldmother och Laid suger, medan de där låtarna man spolade förbi är de verkliga guldkornen. Som den här. - The Jam - That's Entertainment
Alltså Paul Weller. Då. Shit. "Feeding ducks in the park and wishing you were far away - that's entertainment". Morrisseys version är inte oäven den heller. Jo, Morrissey... - The Smiths - Unloveable
Jag tror att den här låten handlar om olycklig kärlek och utanförskap... - The La's - Timeless Melody
En tidlös 90's indiemelodi med en fantastisk gitarrpassage innan sista vers-vers-dubbelrefrängen. Du: Varför har vi inte gjort en lista för året 1990? Här är ju ännu en höjdare. - The Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
Den här låten är med på det här blandbandet av en enda anledning: Jag hatar Manic Street Preachers. Eller, jag har alltid hatat Manic Street Preachers. Framförallt för Bradfields tråkiga sång och de bajsnödiga texterna ("If You Tolerate This Your Children Will Be Next" (nej den länkar jag fan inte)). Men åter igen på grund av 90-talslistan, hittade jag en låt som jag faktiskt gillade. Så här är min cilice. - New Order - As it Is When it Was
Alltså New Order med mycket Sumner-gitarrer, ohyggligt vackert. Från Brotherhood. - Television Personalitys - Diary of a Young Man
Själva titeln summerar ju det här inlägget. Spotifyfynd. Jättebra.
