Jag gör det ändå. Trots allt.
Vi har ju alltid gjort det.
Varning för starka listor!
Beware the Gubbe!

Artister topp tio 2012:

1. Tom Waits
2. Edith Piaf
3. Thåström
4. Dinosaur Jr.
5. Louis Armstrong
6. Bob Dylan
7. Mattias Alkberg
8. Gomez
9. Joakim Åhlund & Jockum Nordström
10. Dr. John

Låtar topp tio 2012:

1. The Drums - Days
2. The Beach Boys - God only knows
3. Tom Waits - All the world is green
4. Tom Waits - Everything goes to hell  
4. Thåström - Samarkanda
6. Tom Waits - Frank's theme
6. The Drums - What you were
8. Tom Waits - Misery's the river of the world
8. Tom Waits - Take it with me
8. Tom Waits - Underground

vlog 2

Published with Blogger-droid v2.0.9

Vlog 1

Published with Blogger-droid v2.0.9

Det senaste sociala experiment jag genomfört på min arbetsplats (en underbar population för dylika experiment) är ett som bygger på en moralfilosofisk grund och leker med stipulativ definitionsproblematik.

Ett vitt kuvert med den enkla texten "Insamling" på placeras i fikarummet.
I kuvertet ligger en orange lapp som pryds av följande text:

Vi tänkte samla ihop en struntsumma.
Skriv upp dig om du lägger i pengar eller tar pengar.
MVH
TIKI*

I kuvertet finns också en lista med två kolumner, en där man kan skriva under med sitt namn och hur mycket pengar man lagt i och en med namn och hur mycket pengar man har tagit.

Varför? Jo, av den anledningen att jag är nyfiken på:

1) Hur populationen reagerar på en så knapphändig information? Vilka hakar på det "tokroliga" initiativet, vilka blir bara irriterade?

2) Kommer någon att lägga pengar och av vilken anledning?

3) Vem vågar ta pengar och av vilken anledning? Kommer någon att ta alla pengar?

4) Hur mycket är en struntsumma?

5) När kommer chefsgruppen eller någon annan ta bort kuvertet och hälla allt i en kaffekassa - och kommer de att klara att ta bort kuvertet om det finns pengar i det, tror de att pengarna kommer att gå till något?


*) TIKI = den Tvärvetenskapliga Intresseföreningen för Kultur på Infektionsavdelningen (en helt fiktiv förening (som iofs har gjort stordåd på avdelningen senaste året))

I ett land finns en stad
och i denna stad finns ett hus
och i det huset finns en kvinna
och i den kvinnan finns en hjort som jag älskar
jag ska ta den med mig när jag går

Det här är inte alls tänkt som svar, plagiat, kommentar eller ens spin off på Kristian Lundbergs "Mitt Malmö" från SvD 120205. Var slutar mitt skrivande och börjar någon annans? Var slutar mina tankar och börjar någon annans? Vem tänder stjärnorna? 

Men. Och. Sen jag läste Kristian Lundbergs krönika har ändå tanken på Mitt Uppsala upptagit en stor del av min lilla hjärna. Jag är fostrad i en norrländsk arbetarklassfärgad kuststad där samtalsämnena och engagemanget kretsade kring hockeyn, Rönnskär, Boliden mineral, Skega, kommurn, EFS, skogsbruket, flyktingförläggningen i Jörn, kuken och A-lagarna på möjligheternas torg och musikfabriken med sitt trästock. Man måste gå under eller dra. Umeå och Luleå var residensstäderna med högskolor, bildande och lärande medan Skellefteå och Piteå var arbetarsmåbröderna däremellan. Länkarna mellan Norr- och Västerbotten. Och förresten länkarna, såklart. 

Som nittonåring flyttade jag till Uppsala och de första tre åren cyklade jag samma sträcka varje dag mellan Kantors-/Djäknegatan och Döbelnsgatan, jag pluggade lite, såg Days of our lives med korridorarna och var därefter alkoholpåverkad och världsfrånvänd på någon trygg nation med andra alkoholpåverkade studenter, som också vaggats in i den varma trygghet och interna-klubbenstämning som  nationerna erbjuder. På jularna åkte jag hem, regredierade, tog kraft och gick på hemvändarkväll på Etage där jag träffade alla gamla "du-är-min-bästa-kompis" och tittade på slagsmål, ragglade runt till E-type i ett tjockt cigarettrökmoln, simmade i spyorna på toaletterna och hatade allt vad Etage och Skellefteå stod för, blev utslängd, käftade ett tag innan jag ledsnade, gick på Max och hatade allt vad Uppsala stod för. Sen jobbade jag några år. Jag var i Spanien. Jag kom hem. Jag cyklade nu samma väg genom stadsskogen till jobbet varje dag. Vissa dagar växte vitsipporna under de naturvårdslagskyddade träden, vissa dagar var det kallt och snö, vissa dagar var det ljust och koltrastar som sjöng. Ibland var det natt. Idag sitter jag plötsligt här med två barn i en lägenhet centralt i mitt Uppsala och vet fan inte var någonstans i världen jag är. 

Spoilervarning: Nu börjar jag snart prata nostalgi på riktigt, så surfa vidare om du är allergisk mot denna psykologiska åkomma och böjelse.

Jag kan känna att jag inte har någon historisk förankring i den stad jag lever i.

Jag har inga speciella gångtunnlar, lekparker, skogsdungar, bäckar, skolgårdar eller kiosker med barn- eller ungdomsspår från. Jag har aldrig tjuvrökt bakom någon gympasal på lunchrasten. Jag har aldrig ristat in mitt livs kärleks namn i en Uppsalaparkbänk. Jag känner ingenting när det stinker vår från Fyrisån, mer än olfaktoriskt faktiska värden. Det är inget som drabbar mig. Jag har aldrig dansat rumba i Engelska parken. Jag har inte bevakat eller utforskat stjärnvalvet från ett teleskop i Observatorieparken. Jag har aldrig dissekerat ett människolik i den anatomiska teatern. Jag är bara här på besök och mina barn kommer aldrig att få höra några berättelser om hur Stora Torget såg ut när jag var barn, eller om hur mamma brukade ta mig till Ofvandals på min examensdag.

Allt det där. Allt det där var inte här. Stigs konditori är sjuttio mil bort. 

Hur det var när jag var liten? Eljest! Och inte i sak annorlunda, snarare att allt hände som i ett fjärran land. Kan man säga att vi är flyktingar pappa, immigranter? Ja, från oss själva! Är vi trygga nu? Nä, älskling, vi är mer sårbara än någonsin. Vi har ingen hud. Hur ska vi klara oss? Du klarar dig nog. Fråga inte mig förresten, jag har fullt upp med att klara mig själv.

När jag var barn växte jag upp i ett annat Sverige, där papporna jobbade på Rönnskär, Skeria, Skega, Komurn, Lantmanna, Skogen eller gick på A-kassa. Mina klasskamraters pappor var inte professorer, läkare, lärare, forskare, studerande, utbildade. Jag vet inte hur jag står mig som förälder här. Jag har inga förebilder, eller dåliga exempel att ta efter. Det blir som det blir. 

Vi är nybyggarna. På uråldrig, redan bebodd mark.

Ska du inte flytta hem då? Vaddå hem? Efter allt vi har byggt upp? Här är här där man är. Där är där man inte är. 

Min barndom var inte på något sätt värre än de andras.
Vi hade det alla magert och gick i ärvda, lappade kläder.
Min far gav mig en orre då och då.
Den första drabbade mig svårast.
Då den avled stoppade jag upp den själv
och jag har fortfarande kvar den i källaren.

Var i ligger det rutna?

I historiens, tidsdjupets mörka ångestgarderob?

Söndervittrande och snart upplyft i den gudomliga glömskan?

ditt eget kött

cirkulerande

i den gamla paternosterhissen

i ren och skär enfald