Sexagesima är snart över.

En ny vecka stundar.

Den liturgiska färgen är blå.

Fredag svarade att det var den gamle Benamucki som levde bortom allt, som också skapat allt. Benamucki var sjukt gammal, mycket äldre än hav och land, äldre än månen och stjärnorna. Robinson frågade då Fredag varför inte denne gamle man dyrkades av allt som finns. Fredag såg mycket allvarlig ut och svarade med en fullkomligt oskuldsfull min:
"Allt som finns säger O! till honom."

Själv försöker jag på svartmagiskt vis locka Benamucki att väcka upp gubben vår med lite vårrock. Jag gör upp små eldar. Jag dansar erotiska danser. Jag ritar in uråldriga symboler på kroppen med barnens kritor. Jag gör vadhelst som krävs. Jag säger O!

måndag. en ny vecka tar vid. min vecka.

Måndag: The Jam

Tisdag: The Rolling Stones

Onsdag: The Undertones

Torsdag: Les Savy Fav

Fredag: Joe Jackson

Lördag: The Cure

Söndag: Sonic Youth

Nu kan ju du välja den enkla vägen, att klicka på länken ovan, eller se det som ett måndagsquiz och gissa låtarna. Det senare är mycket mer hard core.

Jag bygger vidare på den här företeelsen med jobbfester, after worx and all that jazz. De är väl till för att rensa rören? En tarmsköljning av den delen av amygdalan där arbetsstresscentrat bor? Jag menar, hur kul det än är med arbete och arbetskompisar, så handlar väl tillställningen om att byta forum, tillsätta alkohol och bryta ner allt det där som är tungt och trist och vardag med ett glatt skratt? Vi gör människor av kollegor och tillsammans rasar vi av oss sig lite. Likt löpande tikar juckar vi av oss på husses ben. Punkt.

Om man sedan inte jobbar, utan är "pappaledig" (detta morfologiska missfoster) är behovet av slams och avväpning litet. Man vill till människobyn.

Det var längesedan jag besökte hjärnaffärn.

Jag känner mig lite urholkat korkad, för att åter slänga mig med antonymer.

Jag vill komma hemifrån och utmanas intellektuellt.

Jag har helt enkelt en idé: organiserade vuxenkvällar för småbarnsföräldrar. Jag tänker mig en eftermiddag och kväll på en kombinerad konferens- och festlokal. Jag ser framför mig ett program med föreläsningar och diskussion på eftermiddagen och middag på kvällen, utan spex, underhållning eller lekar. Den där jazzen lite svagt i bakgrunden. Anteckningsblock och pennor delas ut. Alla nickar lite lågmält till varandra utanför föreläsningssalen och dricker lite kaffe ur plastmuggar. Föreläsningarna får gärna vara nutidsorienterade och behandla varierade ämnen. Kanske kan representanter från utrikespolitiska föreningen komma och berätta om arabvärldens demokratisering, kanske kan en professor i marinekologi komma och berätta mer om algernas funktion som energikälla, Dalai Lama kanske kan titta förbi och prata lite fotboll och Maria Wetterstrand kan komma och berätta om sin tid vid makten. Jag bryr mig inte. Bara det känns angeläget. Efter middagen öppnas baren ochframåt midnatt kan the Jam komma och göra en reunionspelning. Sen går alla småbarnsföräldrarna hem, hand i hand, lite småfulla, inspirerade, intellektuellt mättade och gör nya små barn framåt småtimmarna.

...och så tänkte jag på det här med böcker och musik (för att variera mig lite).

Jag skapar ofta ett soundtrack när jag läser en bok. Alltså, jag skapar inte ett blandband med låtar, utan jag väljer lite bakgrundsmusik till boken. Igelkottens elegans : Yann Tiersen - Les Retrouvailles, Idioten : Rachmaninov, Magnetisörens femte vinter: Eno - Ambient 4/On land. Ja, du hajar. Men det jag vill delge dig är ett avskräckande exempel, det allra värsta jag har gjort; jag läste the Road, Vägen, till Midlakes The Trial Of Van Occupanther. En gudomlig skiva, men ack så besudlad av ångesten och obehaget i McCarthys smått fantastiska efter-katastrofen-skildring. Aldrig ska jag mer kunna lyssna med glädje och ro på den underbara Young Bride, utan att tänka på att grilla bäbisar i mörkret.

Annars är det bara bra, tack. Jag har suttit inne i tre veckor med två växelsjuka barn, som har behövt bäras, snytas, medicineras, tröstas och klappas dag som natt. Efter att ha suttit hemma i två veckor, skulle jag äntligen få äran att gå på fest med jobbet, få prata med vuxna människor om vuxna saker, som politik, fotboll och musik. Jag vaknade dagen efter med ett stort hål i själen. Alltså inte klassisk bakfylleångest, jag var undermåligt förgiftad, det här var mer av existentiell art. Apati och vankelmod om vartannat. Jag måste byta jobb. Jag måste hoppa på nästa båt till Rio de la Plata. Bli floddelfinsjägare. Vad som helst. Det här går ju inte.

Bra

1. Sovande barn

2. Snus och kaffe

3. Sonic Youth

4. Alkbergs betyg på melodifestivaldeltävlingsdeltagarna i Luleå

5. Chokladbollar utan pärlsocker

Dåligt

1. Huvudvärk/tröttma

2. Typ diarré

3. Städbehov, inklusive kylen

4. Orolig över att golvet inte kommer att levereras idag

5. Slutet på Robinson Crusoe (over-do-it-yourself) RTFM Defoe!

Säg att jag var läkare. Säg att jag också var en dum patient, som sökte läkarvård hos mig. Säg att jag var rummet de två satt i. Säg att jag var oron över att jag led av "typ diarré". Säg att jag var hjärnan i huvudet på läkaren, som satte ihop tvåan på bra-listan med tvåan och fyran på dålig-listan ovan. Säg att jag var munnen, som formade orden "tänk själv, dumhuvve". Tänk om jag var aha-upplevelsen.

Ähmenvafaan! Nu måste jag ta Bra 1 i beaktande, ta lite Bra 2 till, sluta läsa Bra 4 och skita (Dåligt 2) i Dåligt 1 och gå och ta tag i Dåligt 3 innan Bra 1 tar slut.

Plötsligt slant han med blicken och kom av sig. Ett knarrande från en dörr, eller om det var grannarna som drog en stol över golvet. Hur som... Det var tillräckligt för att de gruvsvarta molnen skulle lägga sig som en våt hatt över hans hjässa och isvattnet skulle komma rinnandes längs ryggraden. Strupen liksom snörptes ihop och det kändes som att han ville börja flänna när han kom på sig. Nu hade den åter stulit det dyrbaraste för honom: tidn. Den satt där och spann i knät, som en futuristisk robotkatt, hela tiden sysselsatt med att stimulera, fresta och avleda honom från viktigare saker. Jo, han var av den meningen att den här apparaten var en, av människa byggd, inkarnerad demon. Det här var i själva verket flera hundra resor värre än guldkalven vid foten av berget Sinai. Här var det inte frågan om avgudar och helgerån, utan om själve Hin Håle, uppväckt, skapad och småningom avgudad av en hel planets högsta primater. Skämmes, ta mig fan!

Och det var precis vad han gjorde. Han satt och skämdes och grämdes och förbannade sig själv och datoreländet, som ryckt tidn ur livet för honom. Han hade bara fånigt tittat på när den dyrbara tidn blivit utryckt ur själva livshistoriens ryggrad och därpå kastad med dumhuvet före, som en munsbit i demonens käftar. Herre Levandes! Vilket får han var!