...och så tänkte jag på det här med böcker och musik (för att variera mig lite).

Jag skapar ofta ett soundtrack när jag läser en bok. Alltså, jag skapar inte ett blandband med låtar, utan jag väljer lite bakgrundsmusik till boken. Igelkottens elegans : Yann Tiersen - Les Retrouvailles, Idioten : Rachmaninov, Magnetisörens femte vinter: Eno - Ambient 4/On land. Ja, du hajar. Men det jag vill delge dig är ett avskräckande exempel, det allra värsta jag har gjort; jag läste the Road, Vägen, till Midlakes The Trial Of Van Occupanther. En gudomlig skiva, men ack så besudlad av ångesten och obehaget i McCarthys smått fantastiska efter-katastrofen-skildring. Aldrig ska jag mer kunna lyssna med glädje och ro på den underbara Young Bride, utan att tänka på att grilla bäbisar i mörkret.

Annars är det bara bra, tack. Jag har suttit inne i tre veckor med två växelsjuka barn, som har behövt bäras, snytas, medicineras, tröstas och klappas dag som natt. Efter att ha suttit hemma i två veckor, skulle jag äntligen få äran att gå på fest med jobbet, få prata med vuxna människor om vuxna saker, som politik, fotboll och musik. Jag vaknade dagen efter med ett stort hål i själen. Alltså inte klassisk bakfylleångest, jag var undermåligt förgiftad, det här var mer av existentiell art. Apati och vankelmod om vartannat. Jag måste byta jobb. Jag måste hoppa på nästa båt till Rio de la Plata. Bli floddelfinsjägare. Vad som helst. Det här går ju inte.