Plötsligt slant han med blicken och kom av sig. Ett knarrande från en dörr, eller om det var grannarna som drog en stol över golvet. Hur som... Det var tillräckligt för att de gruvsvarta molnen skulle lägga sig som en våt hatt över hans hjässa och isvattnet skulle komma rinnandes längs ryggraden. Strupen liksom snörptes ihop och det kändes som att han ville börja flänna när han kom på sig. Nu hade den åter stulit det dyrbaraste för honom: tidn. Den satt där och spann i knät, som en futuristisk robotkatt, hela tiden sysselsatt med att stimulera, fresta och avleda honom från viktigare saker. Jo, han var av den meningen att den här apparaten var en, av människa byggd, inkarnerad demon. Det här var i själva verket flera hundra resor värre än guldkalven vid foten av berget Sinai. Här var det inte frågan om avgudar och helgerån, utan om själve Hin Håle, uppväckt, skapad och småningom avgudad av en hel planets högsta primater. Skämmes, ta mig fan!

Och det var precis vad han gjorde. Han satt och skämdes och grämdes och förbannade sig själv och datoreländet, som ryckt tidn ur livet för honom. Han hade bara fånigt tittat på när den dyrbara tidn blivit utryckt ur själva livshistoriens ryggrad och därpå kastad med dumhuvet före, som en munsbit i demonens käftar. Herre Levandes! Vilket får han var!