En bitande kall morgon. Den iskalla luften som svider i näsborrarna. De tårade ögonen. Frosten på halsduken. De kalla fötterna. Precis kommen över krönet. Bakom ryggen; djupa fotspår i en spikrak linje ledande från skogskanten.

Nedanför; ett vidsträckt fält med ett obrutet snötäcke. Centralt i blickfånget; en tät klunga med rönnar, svart avtecknade mot snön och den bleka morgonhimlen. Ett grenverk som alstrar en illusion av ett grått skimmer runt klungan. Allt i gråtoner, så också himlen, som närmast kan beskrivas som silvergrå. Tystnaden. Inte en fågel hade valt att övervintra i dessa marker. Den upplevda ensamheten. Tidlösheten. Den absoluta vindstillan.

Och bakom rönnarna, helt dold av stammarna; en varg.