Rubens kerub.

En kväll när barnen hade lagt sig och jag stökade undan i köket, stod jag plötsligt med en äggkartong som jag just skulle trampa ihop för att lägga i sopsorteringen. Den tar liksom mindre plats när man trampar ihop den. Äggkartongen alltså.
Jo. Men då slog det mig som en blixt från klar himmel att hördudu Jonas! Här har du möjligheten att göra någonting alldeles extra av den här. Men vad? Jag grubblade och grubblade, sen kom jag på det; jag kan ju för fan göra tomtegubbar av den här äggkartongen! Så jag rev försiktigt loss konerna som separerar äggen, så att de inte ska gå sönder mot varandra. De är oerhört känsliga, äggen. Sen såg jag ju med ens att det såg precis ut som tomtar och hade tänkt lämna dem så, men kom på att jag kunde ju göra något alldeles, alldeles extra av de här små tomtekonerna. Så jag smög in i barnens rum och hämtade den röda fingerfärgen. Sen blev det målarverkstad vill jag lova! Jag målade röda luvor och som röda dräkter till varje liten tomtegubbe, sen ritade jag ögon, näsa och mun, i nämnd ordning. Men, ja. Jag kommer till det senare. Sen tänkte jag att här var det visst slätrakade tomtegubbar. Och vem vill ha slätrakade tomtegubbar? Ja, inte jag. Inte i det här huset, tänkte jag och lubbade in i extrarummet och vet ni vad jag hittade i garderoben högst upp i en låda? Jo, frugans låda med tamponger och bindor och blöjor och amningsskydd och sånt som vi har sparat sen hon födde ut barnen åt oss. Och där! Längst ner i den där nostalgilådan hittade jag bomullstussar! Tänka sig. Så jag rafsade med mig ett par bomullstussar och sprang in i pappagarderoben där det finns trälim och lacknafta och hammare och sågar och grejer. Det första tog jag med mig och limmade på skägg så det stod härliga till. Sen blev jag nog alldeles utom mig av resultatet så i ren gjädjeyra satte jag på en liten tofs på luvtoppen. Och herregud så stiliga de blev, tomtegubbarna. När jag hade gjort mina fyra tomtegubbar var jag stolt som en orrtupp. Jag kunde inte få nog. Så på med kängorna och plånboken i bakfickan, och så rusade jag iväg till kooperativet, för att köpa sex ägg till för att få fyra gubbar till. Herreminje! Och nu när jag sitter här och tittar på mina åtta gubbar, inser jag ju till min förbannelse att näsorna och munnarna inte syns på grund av allt skägg. Men jag vet ju i alla fall att de finns därinunder. Jojo, så kan en torsdagkväll sluta. Nu ska jag banne mig ta en äggmacka och sitta och njuta med gubbsen! Sköt om er! Var ni än är!

Fläskpotatis

5 pkt ister a' 200 g

400 g sidfläsk i hel bit

500 g mjölig potatis

salt

peppar

Dag 1

Frys sidfläsket över natten. Det blir då lättare att skära tunna skivor av det.

Dag 2

Tag ut sidfläsket ur frysen och skär det i 2-3 mm tunna skivor.

Skala och koka potatisarna i kraftigt saltat vatten till de är ordentligt genomkokta. Flagor av potatisen ska börja synas på ytan och mindre potatisar får gärna koka sönder något. Tag upp potatisarna med hålslev och låt kallna på hushållspapper.

Kläd in potatisarna med sidfläskskivorna, fäst med tandpetare. OBS! Hela potatisen ska vara täckt med sidfläsk.

Värm under tiden ister i en tjockbottnad kastrull till 180 grader.

En brödbit ska bli gyllenbrun på några sekunder.

Fritera fläskpotatisen i 4-5 minuter till de erhållit en djupt brun färg. Tag upp med hålslev och lägg i djuptallrikar, man brukar beräkna 7-8 fläskpotatisar per person. Häll över några matskedar ister och servera med lingonsylt eller äppelmos.

Smaklig måltid.

Och hon hade skrivit att det bara var två grader varmt, samma dag, året innan. Nu stod hon där och fyllde lungorna med tjugotregradig pollenmättad lantluft. Hon var tvungen att bälga i sig av brunnsvattnet för att inte domna bort. Sommarvärmen. Barfotabarnen. Det kändes som om hon ville slänga sig raklång på golvet för att inte svimma av storheten i detta. Hur naturen kunde gäcka oss, inte bara som året innan till förtvivlan utan även, som i år, till lyckan och glädjen. Och slagbordet dallrade av alla tänkbara läckerheter: rosmarin- och vitlöksspäckat dilamm, fläsk, kåsebergasill, danskt rågbröd, smörrebröd, solöga och därtill alla tänkbara förfriskningar. 

Från: Jonas Furberg
Skickat: den 6 april 2011 19:16
Till: Kundtjänst POP
Ämne: Kassar, påsar

Hej Polarn & Pyret.

Jag är en nöjd kund hos er och finner era kläder både praktiska och estetiskt utsökta. Vi handlar så ofta vi kan kläder till våra barn hos er. Själv har jag också handlat ett set med långkalsonger och tröja i brun- och vitrandigt. Jag är mycket nöjd med era varor, slitstarka och snygga, som sagt. Varför jag skriver till er är på grund av påsarna, som man får i butiken. Plasten är det inte något fel på, den verkar vara av ypperlig kvalitet, men diametern. En vanlig sophink, där man sorterar sitt hushållsavfall ligger på 26-28 cm i diameter och era påsar uppnår max 25 cm och då får man ta i. Om ni börjar tillverka påsar med något större diameter, skulle ni säkert sälja ännu mer.

Tack för att ni tar er tid.

/Jonas Furberg

En nästan helt igenom nöjd kund.

Den 7 april 2011 17:03 skrev Kundtjänst POP :

Hej Jonas,

Tack för ditt mail och att vi har fått tagit del av dina

synpunkter.

Roligt att höra att du tycker om våra produkter, även plastpåsarna förutom själva diameter måttet!

Jag vidarebefordrar ditt önskemål till vår avdelning som köper in butiksmaterialet, inklusive plastpåsarna ,

med förhoppning om att påsarna kommer med större diameter inför

nästa säsong.

Vänliga hälsningar

Elisabeth

Polarn O. Pyret Kundtjänst

Om jag hade levt på stenåldern på riktigt hade jag nog tillhört samlarna. Just nu pågår Projekt Sommarens Plattor. Vinylspelaren väntar och behöver, likt Juholts mustasch, matas med bra föda. Open mind records är en ypperlig skivbutik, som jag har vandrat förbi hundra gånger utan att ha haft tid eller möjlighet att gå ner och in i. Nu har jag helt sonika skapat mig den tiden och deras utbud slog nästan knäskålarna av mig när jag klev in första gången. Jag ser framför mig hur jag sena sommarkvällar, svettig och smutsig, ska ta en kall dusch, en ännu kallare dansk pilsner och sätta mig och lyssna på mina nyinköpta klassiska skivor när barnen lagt sig. Min älskade hustru ska dansa i en tunn silkesklänning framför mig och jag ska få sovmorgon nästa dag. Varje dag. Folk kommer att gå förbi vårt hus, kika in och se oss sitta/dansa därinne och bli så upprymda över vårt orgieliknande leverne att de hämtar sina gamla 60-talsskivor och ger dem till oss, bara för att de förstår att de är dem ovärdiga. De kommer också att ge oss pengar och mat. Tjocka buntar med dollars och nygrillade grishalsar. Sen kommer de gå hem och sova i sina IKEA-sängar med LED-läslamporna tända. Men vi kommer att sitta/dansa där nätterna igenom till allt fotogen i lamporna brunnit ut. Fatta!

Okej, sista gången, sen ger jag mig: femte veckan.

Kanske en poppigare vecka?

Åter en vecka till ända och en ny nalkas.

Den ensamme pojken med gitarren och pistolerna. Tumbleweed som rullar över den öde prärien. Stekande sol. Skallerormar. Saloonen med eldvattnet och glädjeflickorna. Långt, långt borta. Kultur har övergått i natur. Vädret biter och fårar det en gång så oskuldsfulla ansiktet. Kissar på en kaktus. Kisar mot solen. Tuggar beef jerky. Spottar. Kisar mot solen igen. Den har inte exploderat än. Än finns tid. Karga klippor. Tuggar beef jerky. Kissar mot solen. För att tjäna lite tid. Den ensamme pojken mot universum.

furbergs°2011°03°04

Godmorgon mars. Mars, den fjärde planeten. Den lilla röda arga planeten, som flåsar Tellus i nacken för att komma åt lite solsken. Jag presenterar månadslistan med amerikansk kapitälisering:

1. Sun Ra - Nuclear War
   "Nuclear war, they're talking about nuclear war . It's a Motherfucker, don't you know. If they push that button, your ass gotta go. They'll blast you so high in the sky. You'll kiss your ass goodbye. Radiation. Mutation. Hydrogene bombs. Atomic bombs. And whatcha gonna do without your ass?"
   
   
2. Sparks - Equator
   Jag vet inte om jag gillar Kimono My House alls, lite för mycket spandex och glitter för min smak. Det som hände på 80-talet med bland annat Angst In My Pants känns mycket bättre. Men. Den här låten har så skön sång och fin kontrasterande bluesig gitarr/saxofon(?)slinga, så den är helt klart värd lite lyssning.
   
   
3. Ebba - Hat & Blod
   Kanske den bästa titeln någonsin.
   När vi skulle ha maskerad i femte klass, sista veckan innan sommarlovet, klädde jag ut mig till punkare (det gjorde jag förresten under några år i tonåren också). Jag hade min kasettbandspelare med mig på axeln och säkerhetsnålar och hela faderullan. Jag har ett underbart foto av mig och alla kompisar på garageinfarten, när jag står bredbent med värsta Rotten-looken bredvid några cowboys och indianer. Hursomhelst. Jag hade spelat in en hel sida på ett C-60 med Twisted Sisterslåtar, som jag tyckte var den hårdaste musiken någonsin skapad. Tack och lov kom storasyster in och märkte vad jag höll på med och satte stopp för eländet. Skammen att skicka iväg lillebror till skolan med pudelrock i bergssprängaren. Hon spelade in Kärlek & Uppror på andra sidan och så kom jag i kontakt med Ebba Grön första gången. Vilken fröjd att upptäcka texten på den här låten i klassrummet. Jag spelade upp raden "och Per får en känga på kuken" säkert hundra gången den dagen. Ja, min lärare hette Per och kunde bli mycket arg...
   
   
4. Jeffrey Lee Pierce - From Temptation To You
   Hans röst skär som en kniv (i mitt smöriga hjärta).
   Lyssna mer på Gun Club!
   
   
5. The Misfits - Halloween
   "This day anything goes, burning bodies hanging from poles, I remember Halloween..."
   Och jag kan ju bjuda på We Are 138 också som kuriosa:
   
   
   
   
6. Primal Scream - Gamblin' Bar Room Blues
   En härlig B-sida på Sometimes I Feel so Lonely-singeln. Gillespies röst passar bluesen.
   
   
7. The Saints - This Perfect Day
   Punk! Om jag hade varit Mats Eriksson hade jag lätt dragit lögnen att bandnamnet kom från den här låten. Inte från någon gammal bok.
   
   
8. Tom Tom Club - Genius Of Love
   Inte punk! Talking Headssidoprojekt. New wave-disco. Jättebra. Japanskt talstick. 1981.
   
   
9. The Swell Maps - Vertical Slum
   "Got a Rolls Royce. It's driving me wild. I never thought about it.
   Got a space. Between my eyes. And I never knew about it.
   No more ways. To excavate you. There's no two ways about it.
   I think that's all. There is to say. Nothing more, oh. Oh! No.
   Go away and play. Little boys today. Go.
   The weather! The leather!"
   
   
10. Screamin' Jay Hawkins - I Am The Cool
    Screamin' Jay är kylan.
    
    
11. Tom Verlaine - Postcard from Waterloo
    Television-Tom med ett vykort från vattenklosetten. En störig röst som berör.
    
    
12. Roky Erickson - Click Your Fingers Applauding the Play
    Alltså det här. Det! Här! Det här är hårdhet personifierad. Hård fuckin' rock!
    
    
13. The Bear Quartet - Summer Dies
    Det är skönt att tänka på hur sommaren dör i mars. Det här är också en mycket förryckt och trashig låt av björnarna. Sen låter det som att Alf Robertson är samplad i slutet, men har tyvärr inte hittat låten på Spottan.
    
    
14. Primal Scream - Medication
    Ja, Primal Scream fick äran två gånger på marslistan. Vanishing Point är en mycket olyckligt nedpackad skiva, som jag nästan hade glömt. En annan skiva med PS, som jag helt hållet har missat är Riot City Blues, från 2006, som är helt enastående efter två lyssningar. Hur missade jag den?
    
    
15. Johnny Thunders - Ask Me No Questions
    Från So Alone. Svågerns husgud. Här är en av tre bra låtar Johnny släppte under eget namn.
    
    
16. Yo La Tengo - Nuclear War v. 4
    2002 släppte Yo La Tengo en EP med fyra versioner av Sun Ra Arkestras låt med samma namn.
    Alla versioner är sköna på sitt sätt, men den här sista med Primal Scream-synthbasen är bara magisk.
    
    

Sexagesima är snart över.

En ny vecka stundar.

Den liturgiska färgen är blå.

Fredag svarade att det var den gamle Benamucki som levde bortom allt, som också skapat allt. Benamucki var sjukt gammal, mycket äldre än hav och land, äldre än månen och stjärnorna. Robinson frågade då Fredag varför inte denne gamle man dyrkades av allt som finns. Fredag såg mycket allvarlig ut och svarade med en fullkomligt oskuldsfull min:
"Allt som finns säger O! till honom."

Själv försöker jag på svartmagiskt vis locka Benamucki att väcka upp gubben vår med lite vårrock. Jag gör upp små eldar. Jag dansar erotiska danser. Jag ritar in uråldriga symboler på kroppen med barnens kritor. Jag gör vadhelst som krävs. Jag säger O!

måndag. en ny vecka tar vid. min vecka.

Måndag: The Jam

Tisdag: The Rolling Stones

Onsdag: The Undertones

Torsdag: Les Savy Fav

Fredag: Joe Jackson

Lördag: The Cure

Söndag: Sonic Youth

Nu kan ju du välja den enkla vägen, att klicka på länken ovan, eller se det som ett måndagsquiz och gissa låtarna. Det senare är mycket mer hard core.

Jag bygger vidare på den här företeelsen med jobbfester, after worx and all that jazz. De är väl till för att rensa rören? En tarmsköljning av den delen av amygdalan där arbetsstresscentrat bor? Jag menar, hur kul det än är med arbete och arbetskompisar, så handlar väl tillställningen om att byta forum, tillsätta alkohol och bryta ner allt det där som är tungt och trist och vardag med ett glatt skratt? Vi gör människor av kollegor och tillsammans rasar vi av oss sig lite. Likt löpande tikar juckar vi av oss på husses ben. Punkt.

Om man sedan inte jobbar, utan är "pappaledig" (detta morfologiska missfoster) är behovet av slams och avväpning litet. Man vill till människobyn.

Det var längesedan jag besökte hjärnaffärn.

Jag känner mig lite urholkat korkad, för att åter slänga mig med antonymer.

Jag vill komma hemifrån och utmanas intellektuellt.

Jag har helt enkelt en idé: organiserade vuxenkvällar för småbarnsföräldrar. Jag tänker mig en eftermiddag och kväll på en kombinerad konferens- och festlokal. Jag ser framför mig ett program med föreläsningar och diskussion på eftermiddagen och middag på kvällen, utan spex, underhållning eller lekar. Den där jazzen lite svagt i bakgrunden. Anteckningsblock och pennor delas ut. Alla nickar lite lågmält till varandra utanför föreläsningssalen och dricker lite kaffe ur plastmuggar. Föreläsningarna får gärna vara nutidsorienterade och behandla varierade ämnen. Kanske kan representanter från utrikespolitiska föreningen komma och berätta om arabvärldens demokratisering, kanske kan en professor i marinekologi komma och berätta mer om algernas funktion som energikälla, Dalai Lama kanske kan titta förbi och prata lite fotboll och Maria Wetterstrand kan komma och berätta om sin tid vid makten. Jag bryr mig inte. Bara det känns angeläget. Efter middagen öppnas baren ochframåt midnatt kan the Jam komma och göra en reunionspelning. Sen går alla småbarnsföräldrarna hem, hand i hand, lite småfulla, inspirerade, intellektuellt mättade och gör nya små barn framåt småtimmarna.

...och så tänkte jag på det här med böcker och musik (för att variera mig lite).

Jag skapar ofta ett soundtrack när jag läser en bok. Alltså, jag skapar inte ett blandband med låtar, utan jag väljer lite bakgrundsmusik till boken. Igelkottens elegans : Yann Tiersen - Les Retrouvailles, Idioten : Rachmaninov, Magnetisörens femte vinter: Eno - Ambient 4/On land. Ja, du hajar. Men det jag vill delge dig är ett avskräckande exempel, det allra värsta jag har gjort; jag läste the Road, Vägen, till Midlakes The Trial Of Van Occupanther. En gudomlig skiva, men ack så besudlad av ångesten och obehaget i McCarthys smått fantastiska efter-katastrofen-skildring. Aldrig ska jag mer kunna lyssna med glädje och ro på den underbara Young Bride, utan att tänka på att grilla bäbisar i mörkret.

Annars är det bara bra, tack. Jag har suttit inne i tre veckor med två växelsjuka barn, som har behövt bäras, snytas, medicineras, tröstas och klappas dag som natt. Efter att ha suttit hemma i två veckor, skulle jag äntligen få äran att gå på fest med jobbet, få prata med vuxna människor om vuxna saker, som politik, fotboll och musik. Jag vaknade dagen efter med ett stort hål i själen. Alltså inte klassisk bakfylleångest, jag var undermåligt förgiftad, det här var mer av existentiell art. Apati och vankelmod om vartannat. Jag måste byta jobb. Jag måste hoppa på nästa båt till Rio de la Plata. Bli floddelfinsjägare. Vad som helst. Det här går ju inte.

Bra

1. Sovande barn

2. Snus och kaffe

3. Sonic Youth

4. Alkbergs betyg på melodifestivaldeltävlingsdeltagarna i Luleå

5. Chokladbollar utan pärlsocker

Dåligt

1. Huvudvärk/tröttma

2. Typ diarré

3. Städbehov, inklusive kylen

4. Orolig över att golvet inte kommer att levereras idag

5. Slutet på Robinson Crusoe (over-do-it-yourself) RTFM Defoe!

Säg att jag var läkare. Säg att jag också var en dum patient, som sökte läkarvård hos mig. Säg att jag var rummet de två satt i. Säg att jag var oron över att jag led av "typ diarré". Säg att jag var hjärnan i huvudet på läkaren, som satte ihop tvåan på bra-listan med tvåan och fyran på dålig-listan ovan. Säg att jag var munnen, som formade orden "tänk själv, dumhuvve". Tänk om jag var aha-upplevelsen.

Ähmenvafaan! Nu måste jag ta Bra 1 i beaktande, ta lite Bra 2 till, sluta läsa Bra 4 och skita (Dåligt 2) i Dåligt 1 och gå och ta tag i Dåligt 3 innan Bra 1 tar slut.

Plötsligt slant han med blicken och kom av sig. Ett knarrande från en dörr, eller om det var grannarna som drog en stol över golvet. Hur som... Det var tillräckligt för att de gruvsvarta molnen skulle lägga sig som en våt hatt över hans hjässa och isvattnet skulle komma rinnandes längs ryggraden. Strupen liksom snörptes ihop och det kändes som att han ville börja flänna när han kom på sig. Nu hade den åter stulit det dyrbaraste för honom: tidn. Den satt där och spann i knät, som en futuristisk robotkatt, hela tiden sysselsatt med att stimulera, fresta och avleda honom från viktigare saker. Jo, han var av den meningen att den här apparaten var en, av människa byggd, inkarnerad demon. Det här var i själva verket flera hundra resor värre än guldkalven vid foten av berget Sinai. Här var det inte frågan om avgudar och helgerån, utan om själve Hin Håle, uppväckt, skapad och småningom avgudad av en hel planets högsta primater. Skämmes, ta mig fan!

Och det var precis vad han gjorde. Han satt och skämdes och grämdes och förbannade sig själv och datoreländet, som ryckt tidn ur livet för honom. Han hade bara fånigt tittat på när den dyrbara tidn blivit utryckt ur själva livshistoriens ryggrad och därpå kastad med dumhuvet före, som en munsbit i demonens käftar. Herre Levandes! Vilket får han var!

En annan dag i paradiset.

Jag hade målat hela insidan av lekstugan i en beige färg med svag dragning åt aprikos. Säng, lampa, tidningar, korvmackor och en massa kassettband. På väggen stod med spritpenna nedklottrat alla punkhjältar; Ebba, Sex Pistols, Black Flag, the Exploited, Misfits, Heffaklump, Gymnastiken, the Cure (ja), Räserbajs, Dead Kennedys, Mental Härdsmälta, Asta Kask... Jag var 14. Alla punkdemos, som via kompisar och fanzines, kördes brusiga i den 3 kvm stora ettan. Jag var fri. När lamporna släcktes i mamma och pappas sovrum, drog jag på mig jeansen och lommade iväg till Arvids etta (läs: lekstuga) och vidare lyssning och tjuvrökning höll i sig till småtimmarna. Hem igen, lagom för att möta några tidiga morgonarbetare och några få timmars sömn.

En annan dag i paradiset.

Småbarnspappa. Släpar runt mellan rummen för att plocka resterna från frukosten, så att det överhuvudtaget är hygieniskt befogat att tillreda en lunch. Tänder på toan för att monstrena inte ska äta upp 3-åringen när han ska kissa. Skyndar mig till sovrummet för att ettåringen inte ska bryta nacken i sin ivriga klättring på berget Dubbelsängen. Sätter på en gammal Brian Eno-låt, nej vänta - fan vad det här låter som något från Monty Python! Och fan vad bra! Åh, Joe Jackson alltså, jag måste cuea ([kju:a]) Hüsker Dü's "Don't Want to Know If You are Lonely" på det här. Oj, jäklar nu har han knuffat henne igen. Fan, lunchen skulle jag har börjat med nu, nu kommer hon att somna mitt i... "Pappa spela okej-okej eller bojsåkrajs istället". Något rätt har jag gjort i alla fall, om de är favoritlåtarna. "Pappa kan vi inte se Ponyo nu?!" Nä, nu ska vi äta lunch... "Jag är inte hungrig.".

En annan dag i paradiset

1. The Divine Comedy - At The Indiedisco
   En dumskön irländsk indiepoplåt från ifjol. Gamla gubbar i gamet. Den platsade inte på årsbästalistan, men med textrader som "Give us some Pixies and some Roses and some Valentines. Give us some Blur and some Cure and some Wannadies" eller "We've got a table in the corner that is always ours. Next to the poster of Morrissey with a bunch of flowers" blir i alla fall jag som en liten pandaflicka i sinnet.
2. Blur - High Cool
   En höjdare från Leisure 1991. Min första brända CD. Tack Mange! Med fint utskrivet färgomslag och allt. Jo... Blurs debut vaknade upp under mitt och Jons stora 1990-talsprojekt. Kanske bättre än Parklife idag.
3. Cult Hero - Cult Hero
   Efter Three Imaginary Boys 1979 testade alltså Fat Bob och Simon Gallup, som då lirade i the Magspies, sin musikaliska kompabilitet under namnet Cult Hero och spelade in den här låten, som kom ut som singel, men sedermera hamnade på Seventeen Seconds Deluxe Version. Skön, hård och skruvad. Samtidigt klättrade jag på berget Dubbelsängen i lägenheten på Moröhöjden, Skellefteå.
4. Orange Juice - Rip it Up
   At the indiedisco, fast på rikt och back in the days. 1983, jag fyllde i springorna i min dagmammas altantrall med betong från bygget längre ner på gatan. Postpunxdisco med saxofonsolo.
5. The Jam - Town Called Malice
   Från The Gift. En sång om Paul Wellers ungdomsår. Också med i soundtracket till Billy Elliot. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag börjat med balett.
6. Squeeze - Up the Junction
   Bra låt. Låt den bli ett varnande New Wave-exempel. Man ska passa sig för spriten, så att inte frugan sticker med ungarna.
   
7. Elvis Costello - Watch Your Step
   Ibland finns det bara en Elvis...
   
8. Joe Jackson - Is She Really Going Out With Him
   Shit vilken snubbe det var alltså. Unge Joe, jag har ju aldrig lyssnat på dig förut, men om du läser det här: jag diggar dig! Joe slirade ju småningom också in på mer New Age/ambient/klassisk musik och hans platta Night Music ger lika underbar lyssning som hans första mer "punkiga" Look Sharp. Fast på olika sätt. Sen har han ju gjort skivor, som bara verkar innehålla crépe de crap. Men topparna är riktiga praliner.
9. The Chills - Pink Frost
   Så lämnar vi salongsmusiken för lite hederlig postpunk igen. Vi lämnar också de brittiska öarna för Nya Zeeland. Urskönt.
10. The Charlatans - The Only One I Know
    Den här LP'n fick jag av min syster, efter att hon i sin tur fått den, lyssnat på den en enda gång och lagt ifrån sig den i den ratade högen. Jag tror också att jag i samma veva fick Nusrat Fateh Ali Khans singel "Mustt Mustt", som jag spelade lika många gånger på 33 varv som på 45'. Jag vet inte var någon av dessa är idag och är mycket ledsen över det. Vilka hjältar. Allihop.
11. James - Lose Control
    James Goldmother och Ned's Atomic Dustbin's God Fodder var två kassetter som också gick hårt i lekstugan. Då var James Government Walls och Sit Down favoriterna. Idag tycker jag väl att alla de gamla favoriterna från Goldmother och Laid suger, medan de där låtarna man spolade förbi är de verkliga guldkornen. Som den här.
12. The Jam - That's Entertainment
    Alltså Paul Weller. Då. Shit. "Feeding ducks in the park and wishing you were far away - that's entertainment". Morrisseys version är inte oäven den heller. Jo, Morrissey...
13. The Smiths - Unloveable
    Jag tror att den här låten handlar om olycklig kärlek och utanförskap...
14. The La's - Timeless Melody
    En tidlös 90's indiemelodi med en fantastisk gitarrpassage innan sista vers-vers-dubbelrefrängen. Du: Varför har vi inte gjort en lista för året 1990? Här är ju ännu en höjdare.
15. The Manic Street Preachers - Motorcycle Emptiness
    Den här låten är med på det här blandbandet av en enda anledning: Jag hatar Manic Street Preachers. Eller, jag har alltid hatat Manic Street Preachers. Framförallt för Bradfields tråkiga sång och de bajsnödiga texterna ("If You Tolerate This Your Children Will Be Next" (nej den länkar jag fan inte)). Men åter igen på grund av 90-talslistan, hittade jag en låt som jag faktiskt gillade. Så här är min cilice.
16. New Order - As it Is When it Was
    Alltså New Order med mycket Sumner-gitarrer, ohyggligt vackert. Från Brotherhood.
17. Television Personalitys - Diary of a Young Man
    Själva titeln summerar ju det här inlägget. Spotifyfynd. Jättebra.

Set var av den bestämda uppfattningen att den sinnesstämning man var i vid själva ejakuleringen, vid befruktningsögonblicket, den överfördes via spermien till ägget och danade människobarnet. Den sinnesstämning eller känsla, som just då infann sig hos de älskande satte ett avtryck, som sedan utgjorde en grogrund för fostret att växa ur. Om man till exempel var tvär och arg över något under själva akten, skulle fostret bära med sig detta och alltid ha med sig en slags grundilska. Om man å andra sidan, var glad och fröjdlig, ja då skulle barnet bli en glad skit. Ja, så tänkte han i alla fall och var övertygad om att nanoforskningen småningom skulle komma till samma insikt. Slog man i en spik i en bräda i vredesmod skulle spiken sätta sig snett och ett fult märke skulle för evigt vanära trät. Det skulle komma att rinna kåda ur spikhålet med jämna mellanrum, som ett sådant där kroniskt bensår man kunde belastas med på ålderns höst. Men om man var lugn och vid gott mod, skulle spiken skjuta mjukt och fint in i trät och sitta som gjuten. Så tänkte han om ejakuleringen och fostrets vidare utveckling, Set.

En bitande kall morgon. Den iskalla luften som svider i näsborrarna. De tårade ögonen. Frosten på halsduken. De kalla fötterna. Precis kommen över krönet. Bakom ryggen; djupa fotspår i en spikrak linje ledande från skogskanten.

Nedanför; ett vidsträckt fält med ett obrutet snötäcke. Centralt i blickfånget; en tät klunga med rönnar, svart avtecknade mot snön och den bleka morgonhimlen. Ett grenverk som alstrar en illusion av ett grått skimmer runt klungan. Allt i gråtoner, så också himlen, som närmast kan beskrivas som silvergrå. Tystnaden. Inte en fågel hade valt att övervintra i dessa marker. Den upplevda ensamheten. Tidlösheten. Den absoluta vindstillan.

Och bakom rönnarna, helt dold av stammarna; en varg.

Det började med att jag läste en tes i kommentarsfältet till en skön blogg. Den gick ut på att det trettonde levnadsåret är det år som upplevs som ens bästa skivår. För mig skulle det alltså innebära 1991; R.E.M - Use Your Time, Guns 'n Roses - Use Your Illusion II, Nirvana - Nevermind, U2 - Achtung Baby. Du och jag pratade om det ikväll och vi höll inte riktigt med (ikväll i.a.f.). Vi kom fram till att 1995 var ett skönt musikår. Jag säger absolut inte att 1995 är det bästa skivåret, men vågar nog påstå att 1995 är det år som danat mig till den lyssnare jag är idag. Jag var 16 på det 17:e när Jarl Kulle hade läst Tennyson klart och 1995 började spy ut plattor.

Bear Quartet - Holy Holy

Björk - Post

Black Grape - It's Great When Your'e Straight... Yeah

Blur - The Great Escape

Brainpool - Painkiller

Broder Daniel - Saturday Night Engine

Elastica - Elastica

Fireside - Do Not Tailgate

Garbage - Garbage

Honey is Cool - Focky Focky No Pay

Kent - Kent

Oasis - (What's the Story) Morning Glory

PJ Harvey - To Bring You My Love

Pulp - Different Class

Radiohead - The Bends

Sonic Youth - Washing Machine

Stefan Sundström - Nästan Som Reklam

Supergrass - I Should Coco

Teenage Fanclub - Grand Prix

The Cardigans - Life

The Charlatans - The Charlatans

The Chemical Brothers - Exit Planet Dust

The Smashing Pumpkins - Mellon Collie and the Infinite Sadness

This Perfect Day - Don't smile

Whale - We Care

Yvonne - Yvonne

De har satt sina spår och några av dem lyssnar jag faktiskt på fortfarande.

Lyssna och delta i playlisten: 1995.

de gamla sura fåglarna

sitter uppflugna på grenar

i mörkret och skiter

de sitter med sina fula gamla honor

och skiter ner allt vi byggt upp här

vår gatljusbelysta asfaltsallé

och den fuktiga kväljande kvällsluften

har impregnerats med en djurisk olustighet

Var det av leda jag gjorde det?

Var det undermedvetet ett sätt att straffa mig själv?

Ett självsvådligt hugg med spjutet i sidan. Blodet. Smärtan. Blodets renande kraft. Smärtans lindring för själen.

Var jag Abraham och Isak på en och samma gång?

En latrin?

En hand att hålla i, i snålblåsten?

Jag vet inte.

Men nu är den här i alla fall.

Sattyget.

Horungen.

Spillningen.

Blogghelvetet.